Slut på barnfabriken.
Så 2010 kom Lykka. Vi blev gravida nästan ett år efter vår första dejt, nån månads skillnad bara. Henne hade vi dock väntat på. Tagit tester några månader innan nästan i hopp om att det skulle vara positivt, samtidigt som vi inte jobbade på't så att säga....
2012 mådde jag SÅ bra, hade den bästa konditionen jag någonsin haft, den bästa fysiken överhuvudtaget. Lykka skulle börja på dagis till hösten & jag skulle börja jobba. När jag bara hade några enstaka kilon kvar att gå ner & slet röven av mig på gymmet utan att det hände något med kroppen , började mamma ana något (mamma alltså, inte jag). Och ett test senare visade positivt. Förstod ingenting! Vadå, vi hade ju inte ens legat med varandra på flera månader!! Eller, hur var det nu...? Jooo... en gång hade vi fått till det på 2 månader! Jomen visst, och där var det - plusset. Vi blev chockade, jag grät hysteriskt och ringde mamma. Sen var det en självklarhet - vi skulle bli fyra i början på 2013 ♡
I början på 2014 mådde jag SÅ dåligt, var medvetslös trött och gråtig för allt. Med en jätte försenad mens började jag känna mig orolig... vi ville verkligen inte ha ett till barn ännu. Testet visade dock annat... Nu var jag så ledsen att jag skakade o Janne kände samma sak. Efter mycket funderingar, sömnlösa nätter och gråt - bestämde vi oss för att göra abort. Jag grät i flera veckor, var som i ett mörker. Tittade på mina barn jag hade och tyckte att jag var ett monster. Fy fan vilken tuff period! Det visade sig att jag var i vecka 5, precis i början tack & lov. Den dagen på sjukhuset när vi satt i det där lilla rummet och stirrade på klockan, väntade på att "något skulle hända" & grät om vartannat - den dagen har min hjärna tagit och lagt längst bak i huvudet. Jag behöver och vill inte minnas den. En av dom absolut värsta.
2015 var det då dags igen! Ett plus på stickan. Hade jag lånat Jannes kalsonger av misstag eller hur var det nu? ;-) Nu var det dags, nu skulle vi bli fem & familjen skulle bli fullständig. Efter året som var kände jag mig tacksam att det gick vägen. Att vi fick som vi önskade. Och ut kom Lucas.
Nu är dom här. Alla tre, våra tre fantastiska barn. Alla tre liknar varandra, alla tre har underbara egenskaper och alla tre är älskade till månen och tillbaka ♡
Nu känner vi en tacksamhet och en belåtenhet - nu är vi klara med det här. Nu vill vi inte ha flera barn eller flera överraskningar. Och redan med Lucas i magen bestämde vi oss för att Janne skulle genomgå en Vasektomi. Jag kan inte äta p-piller (därav att det blev överraskning när Liam kom, ibland har man bråttom) och vill inte ha spiral eller liknande. Hela mitt vuxna liv har kretsat kring hormoner , äter ju t.om levaxin som är ett sköldkörtel hormon dagligen. Har varit gravid 4 ggr, har mens varje månad, amningshormoner, förlossnings hormoner, mini-oiller hormoner..och om några år är det klimakteriet! Blir trött bara av tanken... Men med det sagt skulle jag aldrig ta för givet att Janne skulle göra nåt liknande, men han kände själv att det var rätt beslut. Det är rätt för oss och får oss båda att må bra & jag kan inte vara mer tacksam! ♡ (han måste ju mest göra det för sin egen skull, det kan ju hända både mig och barnen något. Såna tankar ska man Alltid ha i bakhuvudet när man gör såna stora beslut som det här. Men han kände sig klar helt enkelt.)
Idag var det då dags och det gjorde nog mer ont än vad han trodde. Han går som att han är stelopererad i benen och har svårt att sitta. Äter Alvedon & Ipren, men förutom det så är det en hanterbar smärta. Han med sitt fysiska jobb blir dock hemma resten av veckan (2 arbetsdagar), inget han räknade med själv men jag förstod att det skulle bli så. Ibland är det bra med Google & nätet där man kan läsa sig till folks upplevelse ;-) Han har dock hållt sig därifrån av skräck inför ingreppet, haha.
Nu har vi våra tre troll och den här barnfabriken är stängd för gott ♡
(Lite glass o bus i solen i eftermiddags)
(Lite presenter han fick av mig idag som "plåster på såren" ;-)
