Livet lunkar på.

Spenderade ju helgen i Värmland hos moffa och moster. Det går inte att beskriva det där lugnet som infinner sig när man är där, tystheten och fridfullheten. Trots att cancern flyttat in och att allt egentligen kretsar på ett eller annat sätt kring den, tycker jag ändå att vi alla har det så mysigt när vi ses. När moffa vaknar på förmiddagen  (han sover mellan 19.30-10.30 varje dag nu med en vila på drygt 2 timmar mitt på dagen), och sätter sig i gungstolen i köket då passar man på. Man passar på att umgås, att kramas, att fråga, att titta på honom och att bara vara. Sen sitter han i sin fåtölj nära tv:n (tyvärr har han nästan ingen syn kvar nu, på sina "bra" dagar ser han lite konturer) och försöker hänga med i någon sport som visas. 

Jag har aldrig varit nära cancer förut. Inte vad jag minns, jag träffade både mormor och farfar när dom var sjuka och jag minns att momme var sängliggandes, men jag kommer inte ihåg hur dom såg ut just då. På vilket sätt dom var påverkade. Jag var trots allt bara 6 år när båda dog. Tänk att min pappa förlorade sin pappa med några månaders mellanrum då min mamma förlorade sin mamma.... vilket år för mina föräldrar! Vilken oerhörd sorg. Momme var 54 (lika gammal som min mamma) och faffa var strax över 60 om jag inte minns fel. Alldeles för unga för att gå bort och mina föräldrar var alldeles för unga för att förlora en förälder. Jävla cancer. Det kryper sig in i folks liv, vänder upp och ner på precis allt och sen avslutar den med att rycka någons liv innan den försvinner vidare igen. Inte alltid såklart, men alldeles för ofta.

Min morfar är liten och klen nu. Han har aldrig varit en stor man, men har ändå haft lite mage och varit "lagom" i kroppen. Nu finns det inte mycket, knappt nånting alls, kvar av honom. Dom minsta byxorna han äger hänger på honom och när man kramar honom är man nästan rädd att det ska göra ont på han. Men han åt ändå hyfsat i helgen när vi var där vilket var skönt att se, mammas potatismos med fläsksås - det slank ner ♡ 

Han trivs ändå med att få vara hemma och är oerhört tacksam åt moster som satt sitt egna liv på paus för att flytta dit för att vårda honom. Och även mamma som varit där veckovis och är där nu i minst två veckor. Jag tror inte hon kommer hem om två veckor. Man vet aldrig, men jag tror det är nära nu... vore härligt om han fick uppleva lite vår, men den chansen är väldigt liten om den ens existerar. Jag hoppas att jag hinner träffa moffa nästa helg, jag misstänker att det då är sista gången ♡


Janne är fortfarande hemma och är sjukskriven. Han fick ju penicillin mot sin lunginflammation men känner sig fortfarande slutkörd i kroppen och kuren tar inte slut förrän till helgen, så doktorn hade inga problem att sjukskriva han veckan ut. Han och Chipmunk ska skjutsa mig till jobbet om en stund. Jobbar 11.30-20.00 idag . Liam är på dagis, han har fått bestämma lite själv den här veckan, han har ju varit hemma i nästan en månad så jag tyckte han kunde gå ett par dagar och leka med sina vänner. Så i måndags gick han också, men igår var han hemma. Har han gått en dag så tycker han att det är skönt att vara hemma sen en dag emellan. Men nu har det ju kommit så otroligt mycket snö så han längtade efter att få busa med sina vänner såklart :)
Igår var vi hemma hos pappa på eftermiddagen/kvällen. Så tomt när inte mamma är hemma tycker jag, då kan man ju bara föreställa sig vad han tycker. Vi tittade på Alfons, lekte och spelade på plattan. Gick hem lagom till läggdags.

När barnen lagt sig pluggade jag, blev färdig med ena uppgiften så det känns skönt. Skriver om medicinska upptäckter och tycker det är galet intressant att forska i, jösses så människor förr fick lida...
Nu längtar jag till helgen nu när snön kommer. Ska bli så kul att åka pulka och snowracer med barnen! :)

Ska passa på att blunda en stund nu innan det är dags att åka till le wörk.