Slutkörd
Jag är SÅ trött. Det känns underbart att Janne får semester snart, på fredag. Idag var han tvungen att jobba igen. Det har verkligen varit jag och mina barn i flera veckor, missförstå mig inte - jag älskar mina barn och att umgås med dom. Men det ÄR tungt att ha hand om tre små så gott som själv dag som natt. Janne har haft det jätte struligt på jobbet och Lucas har kommit in i värsta separationsångesten & gråter så fort jag vänder ryggen till. Allt kommer så olägligt. När man redan känner sig urlakad finns det inte mycket just nu som underlättar.
Dessutom har Lucas börjat gny & gnälla på nätterna igen och tar morgon innan 6 varje dag, nåt han aldrig gjort förut. Liam är som en typisk 3-åring, han säger emot precis ALLT jag säger och testar mitt tålamod dagligen. Ett tålamod som knappt existerar just nu...
Och där nånstans är Lykkis. Den snällaste tösen nånsin & jag har dagligt dåligt samvete över att det känns som att jag inte har tid med henne. Jag försöker verkligen, hon får lite extra så fort tillfälle ges. I helgen fick hon sova med mig i vardagsrummet t.ex. Nåt hon älskar. Meningen var att vi skulle ner på stan igår, men det var kö hela brunnsängsvägen & birkavägen. Och att sitta i en varm buss i flera timmar för att komma ner på stan kändes inte alltför tilltalande. Istället mös vi med storebror och Scott. Åt mat på pizzerian här i centrum och köpte lördagsgodis till barnen ♡
Annars får vi dagarna att gå ganska slapp bra ändå. Vi har ju sån tur med vädret ändå. Så varje dag kan vi vara ute och leka, äta mellis ute och bara njuta av sommaren. Åker ner på stan och äter glass, träffar Gunilla med flickorna och leker os.v. Så trots att jag inte mår helt 100 just nu, gör jag mitt bästa för att barnen ska få ett fantastiskt sommarlov. Och jag tror verkligen att semestern och att ha Janne hemma några veckor kommer få mig på fötter igen.
Ibland känns det som att jag inte har någon att prata med när det känns tungt. Som att folk uppfattar det som att jag gnäller eller som att det liksom "ska" vara jobbigt att ha barn och så är det bara. Punkt. Det kan också kännas jobbigt, när det känns som att jag inte har någon att prata med. Men ingen är ju i mina skor, ingen vet ju hur jag mår så jag kanske inte kan förvänta mig mer.
Nästa lördag, den 23:e, ska vi vara barnlediga i ett dygn. Mamma o pappa ska ha barnen, det ser jag verkligen fram emot. Jag struntar i vad vi hittar på, bara att få andas ett dygn känns lyxigt.
Meningen var att vi skulle ha gått på inflyttningsfest hos lillebror och Elins förra fredagen, nåt jag hade sett fram emot. Men barnvakten glömde bort att hon skulle vara barnvakt och valde istället att åka till Skåne.... Det var snopet! Och både jag och Janne blev besvikna. Som tur är visste inte barnen nånting, annars är dom så pass stora nu att man inte kan lova dom en sak och sen bara glömma bort dom. Då hade dom blivit mest besvikna såklart.
Nu sover Lucas, han gick och lade sig redan strax efter 8 igen. Han är ju helt slut när han vaknar på morgonen så direkt efter frukosten får han sova en stund till. Det passar iof bra för då är han trött lagom till lunchvilan & då kan även dom stora barnen vila ibland, blir det lugnt en liten stund ;-)
Dom har gjort om appen så jag förstår inte hur jag får in bilder...? Skit tråkigt. Får bli ett bildlöst inlägg så får jag klura ut hur man ska göra.
När Lucas vaknar ska vi gå ut och leka lite. Köpa tacos ska vi göra, det längtar barnen efter (ja, jag med). Så hoppas vi att Janne inte blir alltför sen idag :-)
