Att stålsätta sig.
Nu är jag riktigt less på sjukstugan vi har haft & har här hemma. Lucas klarade sig rätt länge ändå, men nu var det hans tur. Och han är 7 veckor! Alldeles för liten för att bli sjuk, alldeles alldeles för liten för att få elaka baciller. Efter andra dagen med hosta och snor som gjorde det besvärligt för honom, åkte vi i lördags in till Huddinge för att kolla hur det låg till med lillfisen egentligen. Lykka tillbringade redan dagen & natten hos farmor & mina föräldrar var snälla och tog Liam, skönt.
Väl där fick vi komma in på en gång, en sköterska kom snabbt & tog lite prover på honom och efter bara 15-20 minuter kom även läkaren. Hon konstaterade snabbt att han skulle bli inlagd för observation då han hade tungt att andas och är så liten, ingen vidare kombination.
Jag började gråta på 2 sekunder efter att hon gått. Hemska hemska tanke att min lilla bebis ska sova på sjukhuset! Att han verkligen var så sjuk så doktorn t.om tyckte han behövde stanna kvar. Han låg där på skötbordet i det där kalla kala rummet på akuten och såg så liten ut, ännu mindre än vanligt. Där och då önskade jag att jag kunde trolla, mer än nånsin.
Men det var bara att stålsätta sig, jag fick mina tårar torkade av Janne med en puss på pannan och ett "det kommer bli bra, gumman" innan han åkte hem för att hämta lite grejer till mig & Lucas. Under tiden fick vi komma upp på avdelningen där dom satte in sond för att han med säkerhet skulle få i sig exakta mängden mat och vätska efter sin vikt. Han hade nämligen under dagen somnat vid nästan varje mål, också en anledning till att vi åkte in. Sen sög dom näsan på honom med en redig nässug, ingen näs-frida som ju är det enda en normal människa kan få tag på. Och han tyckte det var så skönt! Sen fick han inhalera adrenalin, först koksalt lösning som inte hjälpte alls. Men det förstnämna gjorde iallafall att han hostade upp slem och började andas lugnare.
Det här var alltså i lördags eftermiddag & nu är det måndag kväll och han är fortfarande inte hemma. Det känns så otroligt jobbigt, även om jag vet att RS-virus är segt att bli av med för dom små. Ja, det konstaterades att han hade RS igår. Så ledsamt, min lilla lilla bebis. Janne åkte hem igen sent på lördagen och kom tillbaka igår förmiddag. Sen åkte han hem på eftermiddagen för att ta hand om våra andra två. Och imorse efter dagislämning kom han igen för att stanna kvar själv. Pappa hämtade mig vid 11, så vi bytte med varandra. Är han fortfarande kvar så byter vi igen på lrödag. Det kändes förjävligt att åka därifrån, men jag vet att han har det minst lika bra med pappan sin. Om inte bättre, Janne har ett helt annat lugn över sig. Även om han hatar situationen och är minst lika orolig som jag är, får man aldrig den känslan. Istället kan han kramas och trösta, prata med sin lugna röst och inge en trygghet. En trygghet som även Lucas känner av, det finns ingen han somnar så gott hos som sin pappa. Han behöver gå 2-3 varv med honom i famnen på kvällarna för att han ska somna. Själv kan jag få hålla på i timmar, och jag överdriver inte. Så nej, jag är inte orolig att lämna honom på ett sjukhus där dom har full koll på honom med hans pappa som gör ett minst lika bra jobb som mig.
Däremot känns det skit att lämna honom på ett sjukhus, hela situationen känns skit och jag har gråtit så mycket dom här dagarna. Har bara behövt titta på han med den där sonden i den lilla lilla näsan så har jag börjat gråta. Och när han varit vaken och varit sådär glad, pratsam och charmig som han alltid är trots allt elände som är nu, så börjar jag gråta för att han är en sån kämpe. Idag stängde jag in mig på toan när dom skulle sätta om sonden (han lyckades slita loss den andra inatt, hulken himself), och höll för öronen och grät. Orkade inte höra hans skrik. Då var dock Janne där och höll han i armarna.
Men jag måste ge dom en stor eloge på barnavdelningen på karolinska. Dom är verkligen fantastiska 98% av personalen vi träffade. Helt underbara och bryr sig verkligen, är omtänksamma och ser en inte bara som någon tillfällig "gäst" utan ser en verkligen. Helt fantastiska!
Jag hämtade mina två andra barn på dagis idag. Dom blev så glada! OCh jag har verkligen försökt att njuta av att bara ha dom två, bara kunna ge dom min fulla uppmärksamhet och jag har lyckats. Men innerst inne är jag kvar på sjukhuset och bara oroar mig, tänker på hur han är och vad han gör. Är han vaken, äter han som han ska, är han ledsen osv... Får som tur är uppdatering av Janne med jämna mellanrum så jag slipper bli tokig. Men trots allt var det helt fantastiskt mysigt att få vara med mina andra två älsklingar. Vi har haft disco, kollat på Bolibompa och läst böcker. Dom somnade redan innan sju, båda helt slut efter dagis. Första dagen för Liam på nästan två månader. Det hade gått så bra! Han hade varit glad precis hela dagen och fröknarna hade verkligen saknat honom. Lykkis hade skridskoskola & varit ännu duktigare idag, hon har verkligen hittat balansen sa fröken och tyckt att det var så kul! MIna fina små.
När dom somnat gjorde jag iordning en omelett till mig och sen körde jag lite yoga. Så skönt. Sen blev det ett bad och nu sitter jag här i sängen. Ska verkligen försöka att sova i bra tid idag, men jag vet hur jag är... Har svårt att komma till ro när tankarna är någon annanstans. Har dock en förträffligt bra bok att läsa som kanske får mig lite trött. Fick den av Janne häromdagen, ville verkligen läsa den så blev så glad. Har varit så skönt att ha den på sjukhuset också, har nästan läst ut den redan. (Känner sånt starkt hat gentemot den där karlsloken som kan göra som han gör mot sin egen familj. Fy fan vilken ynkrygg)
Pratade nyss med Janne, han satte på högtalaren så jag fick prata med Lucas. Han tystade mitt under lite gråt och lyssnade på min röst, sen började han prata med mig. Hur söt kan man bli? MItt älskade lilla barn. Som jag älskar honom.
Känns overkligt ibland att jag har tre barn. Tre perfekta, underbara och fantastiska barn. Vilken lycka att få vara deras mamma!
(Jag & Liam hann ta en powerwalk tillsammans i lrödags innan vi beslutae oss för att åka in med Lucas. Det var så skönt att vara med bara honom, munnen gick i ett och han var inte tyst en sekund. Så mysigt att ha han i vagnen också faktiskt, han använder ju aldrig den. HAn äger ju en vagn endast för att sova i på dagis. Sen gick vi ner till stan och köpte lördagsgodis, stannade vid våran affär och köpte tacos som han hjälpte mig att tillaga. Världens bästa kille.)
