Stora tjejen.

Jag känner mig så oerhört sentimental just nu när det kommer till min lilla tjej här hemma. Min lilla tjej som inte är så liten längre. Länge har hon ju gått med flera löser tänder i munnen (2 där uppe och 2 där nere), & hon har vickat och vickat för att dom ska lossna. Varje dag har hon kommit och frågat "vill du se hur lös min tand är idag, mamma?" så har hon visat och sen vickat lite mer. Jag har själv varit lite förvånad över hur länge man faktiskt går med tänderna lösa innan dom lossnar...? Har själv inga direkta minnen eller tidsuppfattningar om hur lång tid det tog, det var ju trots allt typ 25 år sedan. Hur som, så idag blev en av de nedre tänderna så lös så den liksom bara hängde på ena kanten. Hon blev så exalterad att hon inte visste vilket ben hon skulle stå på - men vi fick INTE dra ut den. Hon försvann i sin egna lilla värld och vickade trots rädslan för att den faktiskt skulle lossna, vidare. Det kom t.om blod men det var inget hon brydde sig om  (inte mammas tjej där inte). Efter en stund, några tårar däremellan och efter att ha haft peptalk med sig själv, kom hon slutligen fram till mig och sa med bestämd röst "nu är jag redo att du ska dra ut den, mamma". Så tog det 1 minut så var den i min handflata. Den där lilla lilla tanden ♡ Vi som nyss hade vakna nätter, iskalla nappar i frysen, feberkvällar och lös mage för att de där små tandsingarna skulle komma upp.... nu är dom redan på väg bort! Älskade barn. 

Och vilket jubel det blev - oj oj oj! Liam som satt och bajsade vid själva lossningen glömde helt bort att han väntade på att bli torkad och sprang jublandes till syrran för att fira den stora händelsen! Haha. "Åh va du va dutti Lykkis! Få ja se? " frågade han flera gånger och kramade om henne. Sen gjorde han en dans av glädje för att tandfen minsann skulle komma till henne inatt (allt efter att ha blivit torkad givetvis) Han har ingen aning om riktigt vad det innebär, och det gör det hela ännu gulligare tycker jag.  Det är bara ren och genuin glädje över att se sin syster så glad över något hon längtat efter så länge ♡


Jag blir sentimental över dagens stora händelse men det är också för att jag, dagen innan midsommar, plockade ihop hennes grejer på dagis inför sommarlovet i vetskap om att hon inte ska tillbaka dit i höst. Hennes tid som dagisbarn är liksom förbi. Om 8 veckor börjar hon på förskolan (eller nollan som man visst säger). Skolmiljö. Hon ska leka på en skolgård. En helt annan miljö än den där skyddande som är på dagis. Även om det för hennes del blir 50 meter bort, runt hörnet på samma byggnad hon varit i nu, så är det stora barn, lärare och det första klivet mot skolan. Hon börjar liksom bli stor nu.  På riktigt. Och man märker det på så mycket. Hur hon pratar, funderar, leker och är. Hon är fortfarande liten med sina 5,5 år på jorden såklart, men hon är liten med stora tankar och en nyfikenhet på sånt hon inte tidigare brytt sig om. Det är en häftig och alldeles underbar ålder & jag är oerhört glad att jag får vara hennes mamma ♡


Nu till något helt annat... jag har varit sämsta på att skriva på sistone fast det egentligen är precis det jag behöver. Dels så har jag bytt lur till den fantastiska Samsung Galaxy s7 (löv it), vilket gjorde att jag glömde min inloggning på blogg.se. Och dels så har jag inte mått sådär jätte bra på sistone. Har känt mig helt urlakad både som mamma, fru och Johanna. Stressad inombords, lite ångest i kroppen os.v Är ju en sån människa som ibland kommer in i såna perioder i livet. Men det gör väl egentligen alla, ingen mår ju bra jämt. 
Jobbigt bara när man har svårt att sätta fingret på exakt vad det beror på. Men jag tror att det är en mix av olika saker som gör att jag blivit lite nere. Men att skriva av mig brukar ju hjälpa mig att sortera tankarna lite så ska försöka ta det som hjälp på kvällarna.  Det är ett skönt avslut på dagen. 

Nu ska jag läsa lite bloggar och sova sen. Knubbis sover gott för tillfället så håller hoppet uppe om att det blir en bra natt ;-)

Godnatt ♡