1a gången.
Barnen är lämnade på dagis, 9.30 har dom haft tid för lämning nu i två dagar. Skönt med lite senare morgnar! Idag är det första gången som Liam ska äta lunch och vila på dagis, ska bli spännande att se hur det kommer att gå. Men i ärlighetens namn är jag inte orolig. Äta vet jag att han gör, och antingen vilar han eller så är han alldeles för nyfiken för att komma till ro idag och det är ju inte hela världen. Han vill mest leka leka leka och lära känna sina nya fröknar och kompisar at the moment. På det här dagiset sover dom ju utomhus i vagn vilket han är ovan vid, så funkar det inte första gången är det inte hela världen. Han hinner inte ens pussa mig hejdå när jag lämnar honom så jag behöver aldrig ha ont i magen på väg dit iallafall. Och Lykka verkar trivas som fina fisken nu också. Nya kompisar, en miljö som hon äntligen hittar i och allt det nya har liksom börjat landa för henne. Så skönt!
Jag svängde förbi affären, kom hem, slängde av mig kläderna och nu har jag bänkat mig i sängen. Haha. Helt ljuvligt! Ska jobba hela helgen. Börjar 15 idag & slutar 10 imorgon bitti. Hela kroppen skriker "nej nej nej" men jag måste ta dom här passen. Jobbar dessutom 10-21 på söndag. Eftersom Liams inskolning hållt på i två veckor har jag ju förlorat en del pengar, så en jobbhelg ger ju igen lite. Men klart att kroppen hellre skulle vila. Bara att ha haft två olika tider på barnens dagis nu och fått springa dit 4 gånger på en dag har varit tärande, men det är som det är.
Var ju hos barnmorskan i tisdags. Mitt järnvärde hade höjts vilket kändes toppen! Från 111 till 128 vilket fick Lena att bli lite småchockad. Nu är jag ju inne i den perioden då många behöver börja med järntabletter eftersom barnet tar så mycket från mamman, så att jag har lyckats höja mitt värde var ganska ovanligt. Fick ju tipset om ett par järntabletter från "Helhetshälsan" som var skonsam för magen. Klarade ju inte av några av dom vanliga märkena denna gång utan att få magknip och bli så illa att jag var sjukskriven. Men dom här tabletterna + blutsaft har alltså gjort susen! :-) Blodtrycket var toppen det också & hjärtat tickade på fint. Han låg och sov när vi lyssnade.
När hon mätte magen & vi sen såg på diagrammet på datorn visade det sig att jag redan nu ligger på högsta kurvan... Redan! Hon jämförde med Liam och i den här veckan, alltså första mätningen, låg jag precis i mitten med honom. Så hon sa att vi skulle hålla extra koll, boka in extra UL os.v för att se så han inte blir för stor där inne. Med Liam gick jag ju över en vecka innan jag fick havandeskapsförgifning och blev igångsatt. Så att gå över är ju inte aktuellt om pojken visar sig vara stor.
Vi pratade även om min onda kropp och hon tyckte att jag skulle tag i sjukskrivningen med detsamma. Så ett samtal till Telge rehab, ett besök hos doktorn och sen får vi se hur det går med FK. Ska höra mig för om graviditiespenning först och främst. Har ju ändå ett fysiskt krävande jobb, spelar ingen roll på vilket av ställena jag är så krävs det ju alltid att jag ska finnas till hands för arbetstagarna/boendena och det är svårt när jag vissa dagar knappt kan ställa mig upp från en stol. Att finnas till hands för min familj är tufft nog, men det får nog bli mitt enda "jobb" tills lille L är här i fortsättningen.
Känns ganska psykiskt påfrestande denna graviditet på ett sätt. Att saker och ting inte bara kan flyta med. Med Lykka var det ju så, då "gled" jag bara i 41 veckor tills hon behagade komma ut. Visst var jag trött och hade ont dom sista veckorna, men bara inom det normala. Nu går jag runt och tänker på moderkakan som visade sig vara låg, har den vuxit med som den ska? Det visar sig den 1:a oktober när vi ska på UL. Min onda kropp, kommer jag få igenom min sjukskrivning/havandeskapspeng från FK? Min stora mage, kommer han att bli stor så det blir igångsättning tidigare? Eller kanske det blir kejsarsnitt för att inte min moderkaka vuxit med som den ska? Kanske får jag havandeskapsförgiftning även denna gång och blir riktigt dålig på slutet? Jag hoppas på att vintern kommer sent i år så jag slipper snön på slutet, annars vet jag inte hur jag ska orka gå med barnen till dagis. När det är tungt redan nu som det är.
Och jag vet att det inte lönar sig att fundera för mycket, och jag ligger inte sömnlös på nätterna. Men det är ändå påfrestande att inget veta. Och en omöjlighet att INTE fundera på allting som ska klaffa för att det bara ska gå så smidigt som möjligt.
Är dock otroligt tacksam för min barnmorska som har en sån sund inställning. "Är han stor får vi se till att ta ut han i tid. Det finns ingen anledning till att man ska klämma ut sådär stora barn. Liam var precis på gränsen". Även fast jag sa att liams förlossning faktiskt gick helt fantastiskt bra utan varken bristningar eller sprickor (galet egentligen), förklarade hon att det ändå var onödigt att utsätta vävnaderna för såna påfrestningar. Så istället för att jag skulle ha en bm som jag kan tänka mig att många idag är, som förklarar att kroppen minsann är skapt för att klara av barnafödande e.tc et.c så har jag lyckats få en som har sån otroligt mänsklig inställning. Det tackar jag för! :-)
Igår hade vi lekdejt efter dagis. Amina kom hit med sin mamma och lillasyster. Jag & gunilla pratade om allt mellan himmel och jord medans stängde in sig i Lykkas rum och röjde gärnet. Liam var dock lite rastlös som inte fick vara med så han fick jag försöka roa bäst det gick ,-) Det är svårt med syskon på det sättet, han är ju för liten för att kunna vara med i leken och det förstår han inte såklart. Sen måste ju ändå Lykka få leka med sina vänner ifred såklart, hade ju inte spelat någon roll om han varit nåt år äldre så tror jag knappast att hon hade velat haft med brorsan ändå. Nu kommer det ju en till liten kille snart som om några år, säkert kan leka tillsammans med storebrorsan och alla hans hundratals bilar. Haha.
Aminas lillasyster är ju bara några veckor gammal och lykkis är ju helt kär i henne. Hon fick hålla henne och sen satt dom så länge länge. Aya tyckte tv:n var jätte intressant med alla färgerna och Lykka bara njöt. "När L kommer, då är jag störst mamma. Då vill jag hjälpa dig med precis allting!". Sen rabblar hon upp allting som hon kan göra. Lilla tjejen. Hon hjälper mig redan mycket med lillebror nu när jag inte kan springa efter honom när han gärna rymmer iväg, hon sätter på honom skorna vilket dom båda tycker är kul. Allt som hon gärna gör får hon gärna hjälpa till med. Dom båda tycker att det är skoj så det passar ju det här preggot kanon.
På onsdag händer det en märklig sak. Hela min lilla familj ska iväg och vara borta i flera dagar. Jag ska alltså vara helt totalt ensam hemma! Det har ALDRIG hänt. Dom ska till finland för att gratta Jannes mormor. Eftersom hennes hälsa har varit så dålig på sistone har man inte riktigt vetat hur hennes födelsedag kommer att bli, men hon är stabil nu och då vill han såklart åka över för att säga grattis och visa hur stora barnen har blivit. Så dom åker över tillsammans med farmor på onsdag och kommer hem på söndag.
Det slog mig att sen jag och Janne blev tillsammans för 6,5 år sedan har jag inte varit ensam så länge. Helt normalt iof eftersom vi älskar att vara med varandra, men ändå rätt tufft när man tänker på att innan vi träffades var jag ju alltid ensam. Ja, förutom katten som bodde med mig då ;-) Han har ju varit iväg till finland och varit borta som längst i 10 dagar då hans pappa gick bort. Men då fanns ju båda barnen så då var jag ju inte ensam. Det kommer att kännas helt galet tomt! Men jag ska verkligen försöka att njuta dom dagarna, att bara vila kroppen, sova, slappa och bara vara. Tvätta fönstrena är det enda jag har på mitt schema, annars tänker jag ta dagen som den kommer. Och hur ofta kan man göra det alldeles själv? Precis det JAG känner för att göra liksom. Ovant och lite skärmmande ;-)
Nähä, nu ska jag ta och sova en stund. Om två timmar ska barnen hämtas hem igen och sen väntar ett monsterpass på jobbet. Suck!
Hoppas att ni mår bra & får en skön helg alles.